PMS-Förbundet | Andras historier
333
page-template-default,page,page-id-333,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.4,vc_responsive

svartvitkarin

Att veta om att man inte är ensam, att veta att vi är många som lever med PMS och PMDS och att det inte är ”mitt fel” har varit avgörande för mig i mitt arbete för att lära mig lev med PMS. En oerhört viktig del i det är alla historier jag fått höra från andra i liknande situation. Dessa historier har jag publicerat på min blogg ”Livet med PMS”. Här är några av dem. Och kom ihåg, det finns ingen universell lösning för alla utan var och en har hittat sitt sätt Läs, inspireras men ta aldrig mediciner eller hormoner utan en läkares tillsyn.

/Karin Adelsköld, generalsekreterare
(Foto: Jessica Lund)

 

”Varje månad blir jag lika förvånad”

Hej!

Varje månad blir jag fortfarande lika förvånad över att en dag helst plötsligt vakna upp med ett extremt hat. Jag hatar allt och alla. Allt känns helt fel och jag ifrågasätter alla mina livsval. Jag vill bara bort eller helst av allt inte leva. Fantiserar om att krocka med bilen eller att det ska smyga in en mördare i lägenheten under natten. På fullaste allvar. Ligger i sängen och gråter och gråter. Googlar på nya jobb, nytt boende och tittar på sorgliga videoklipp på youtube som får mig att gråta ännu mer. Mellan varven rusar jag ut till min pojkvän i vardagsrummet och skriker, klagar, gråter, har raseriutbrott, kastar sönder saker eller gör slut. Frågar vad det är för fel på honom som inte tröstar mig, försöker tvinga honom att hålla om mig. Sedan faller jag ihop i sängen igen, gråter och gråter tills jag har nya krafter att attackera min partner igen. Vill att det ska vara hans fel att jag mår såhär så att han också kan ta sitt ansvar och reda upp det åt mig. Så att jag slipper! Försöker hålla ihop mig men det går inte. Det går inte!!!! Igår var hela hans familj här på kalas men det hjälper inte, jag går in i sovrummet och bara gråter.

Det är som om den här kraften bara måste ut. Om jag försöker stänga den inne blir det bara ännu värre. När det väl är över och mensen kommer (va, ska jag ha mens nu? Jahaaa) är allt som bortblåst och jag förstår inte alls hur min kille kan vara så avskärmad mot mig. Allt är ju bra igen! Han borde vara van vid detta nu. Jag menar det inte när jag ber honom att det åt helvete (!) vill bara att allt ska bli bra igen. Får dåligt samvete över hur jag betet mig. Och tänker att nu, den här gången kommer han att lämna för nu är han riktigt less på mig. Kommer på mig själv att nu måste jag söka hjälp, läser alla era historier och känner igen mig såväl. Ändå känner man sig mest ensam i hela världen då man väl är i det…

Pernilla, 28 år.

 

”Våga berätta”

Hej Karin.
Så stort av dig att faktiskt gå ut med dina besvär offentligt, tack.

Jag är 22 år jag har lidit av grov pms/pmds sedan flera år tillbaka..
Länge utan att kunnat koppla mina vredesutbrott till just detta.

Började med ett slags p-piller som rörde om allt ännu mer..
Bytte till något annat märke och har nog gått igenom de flesta utan vidare framsteg.

Folk i min närhet kopplar ofta ihop mitt humör med mens långt innan jag själv fattat, som även du beskrivit.

”Oj jaha, jo jag ska nog ha mens nu..Det har du rätt i.. Igen..!”

Till dig Karin och alla andra kvinnor som känner sig psykiskt sjuka framförallt veckan innan mens (jag känner av ordentliga förändringar i kropp och knopp redan vid ägglossning): jag har legat på golvet och gråtit ögonen ur mig, snäst åt stackars kollegor som inte gjort något, klagat över saker som inte spelat roll, skrikigt på pojkvänner, svurit över alla världens människor som är helt jävla dumma i huvudet och jobbiga allihopa. Tänkt att vänner är så förbannat krävande och önskat de bara kunde hålla käften..
Tyckt att jag själv ser förjävlig ut och gråtit när jag ska klä mig för jobb/fest/gympass eftersom allt ser ut som skit på mig.
Inte velat jobba, alls. Knappt orkat haft konversationer med kunder.
Nästan tiggt om bråk och letat problem hos min partner, för någon slags reaktion. Eller snarare anledning till att jag ska få reagera!

Tack och lov är han otroligt förstående fast han som han själv sa: aldrig varit med om en tjej men SÅ märkbara besvär. Redan i början då vi dejtade mer seriöst märkte han ordentlig förändring av min personlighet från ena dagen till den andra. Jag är annars positiv, full av energi, rolig, social, älskar att kramas och ogillar att tala illa om andra.

Plötsligt var jag raka motsatsen och gömde mig hemma bakom stängda dörrar. Tanken på att behöva vistas nära honom fick mig att må illa. Vistas med någon alls förresten, fyfan för folk. Skittrött var jag också, inte lust med något. Livet va väldigt värdelöst…

Nu hade jag ju redan klurat ut vad mitt härliga humör berodde på så trots en väldigt ny kärleksrelation valde jag tidigt att tala om precis som det va. Bästa jag gjort, mina närmsta kollegor vet såklart också detta. Och de vet att jag inte menar något illa med min bitchiga attityd.
Våga berätta.

Jag fick träffa en fantastisk barnmorska på ungdomsmottagning som hade lika hemska besvär som mig och var därför väldigt förstående. Hjälp finns, även om den kan vara svår att få ibland. Ge inte upp!Jag har fått antidepressiva som jag tar vid ägglossning fram till mensen kommer och har just satt in en hormonspiral.
-Jag hoppas detta nu är början på en betydligt enklare och lugnare vardag för både mig och alla jag känner..!

En sak till, underskatta inte ett hårt gympass, en promenad/springtur, bra musik och något riktigt gott (choklad!!)

Lycka till och kasta inte sönder alltför fina saker! ;)

Mvh Gabriella Brandell

Att vara anhörig

Träffa en barndoms vän i affären en solig december dag förra året, Henriette åhh vilken tjej..

Allt var bara rosa moln det första 5 veckorna men sen hände något som jag aldrig hade kunna föreställa mig. Hon blev en helt annan människa vissa perioder, från att ha varit en super go mysig tjej med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Vi börja bråka om allt enkla saker som jag tycker är självklarheter, var för henna helt otänkbara saker?!?!? Efter några månader var mer eller mindre min energi slut.

Jag klarade inte av att ha 2 olika flickvänner. Bestämde mig för att avsluta det hela mot min vilja då jag fortfarande var väldigt kär i henne. Jag kunde inte förstå hur en människa kunde vända sina känslor från den ena dagen till den andra och veckan efter var tillbaka igen. Inte kunna bestämma saker i förväg (ex bestämma en träff med vänner på måndagen för att träffas på lördagen) För hur skulle hon kunna veta vad hon ville gör den lördagen. Eller bryta ut i raseri utbrott och slå och sparka på mig för att i nästa sekund falla ihop och gråta helt okontrollerat. Något var helt galet…

Jag börja söka av nätet efter någon blogg om det fanns någon som hade varit med om något liknande och det var då jag så småningom kom in på PMDS. Alla pusselbitarna föll på plats.

När jag läst i stort sätt allt som fanns att läsa berättar jag detta för henna och ja naturligt vis var jag dum i huvudet. Gjorde en test på en av sidorna som jag hittade var på jag gjorde testet utifrån min synvinkel om hur jag upplevde henne… fick 20/24 möjliga. Det som räddade vårt förhållande var att den näst kommande måndagen var Karin och Anders på SVT Fråga Dr. och allt jag hade berättat för henna om hur jag upplevde henne och hur hon själv mådde åter berätta du och Anders ordagrant. Henriette var väldigt låg nästkommande vecka innan hon insåg att hon led av PMDS. Hon gjorde samma test med resultatet 23/24 möjliga. Hon hade ingen aning att det var de hon led av utan hon trodde hon var psykiskt sjuk. Nu har det gått 2 månader och vi har skrivit dagbok om hennes dagliga tillstånd. Den 31/7 skall vi träffa hennes gyn dr för att ta första steget till vårt nya liv.’

Jag ville bara tacka er för er roll i vår historia, hade ni inte varit på svt och pratat om detta hade jag förmodligen inte lyckats få henna att förstå.

Niclas

”Besvären blev tydligare när jag blev sambo”

Min pmds-historia i korthet. Besvären blev tydligare och mer explosiva när jag blev sambo vid 22 års ålder. Innan dess hade jag också haft perioder av irritabilitet och nedstämdhet men inte reflekterat över det. Men jag minns en f.d. pojkvän som klagade på att jag var trist och sur ibland, och det var naturligtvis en stark kontrast till den jag vanligtvis var. Att jag sedan blev sur när han berättade att han delat säng med en annan tjej (och att det inte var hans fel) ser jag mer som ett sundhetstecken än symptom på pms/pmds…

När det var som värst blev jag ömsom våldsam och ömsom extremt nedstämd. Jag betedde mig som en galning, allt från att kasta saker på min sambo eller i väggen, ta sönder saker som jag egentligen tyckte om eller som jag visste att min sambo tyckte om, till att överväga självmord p.g.a. att jag kände mig värdelös som människa och otroligt skamsen över mitt uppträdande. Mellan dessa perioder var jag en levnadsglad och humoristisk människa som såg relativ positivt på livet. Men perioderna av galenskap tyngde mig. Jag sökte hjälp hos studenthälsan i Lund där jag bodde men blev inte förstådd alls. Inte förrän 10 år senare, efter att ha fått mitt andra barn, fick jag professionell hjälp. Jag ”bröt ihop” en dag hemma i köket bland småbarn och disk, och ringde öppenpsykiatrin. Fick genast komma till en kurator/terapeut som efter ett tag såg mönstret och menade att jag antagligen led av pms (tror inte att diagnosen pmds fanns då). Jag fick kontakt med en gynekolog som skrev ut ssri-medicin till mig som jag tog veckan innan mens under många år, med uppehåll under en tredje graviditet (som blev mycket jobbig psykiskt).

Nu har jag övergått till att äta medicinen hela tiden, och har fått öka dosen. Läkarskapen säger att det är omöjligt men jag känner starkt att kroppen har vant sig vid medicinen efter så många år (jag är 46 idag) och att jag därför behöver en högre dos för att inte få vansinnesutbrott/depression varje månad. Sexlusten försvinner tyvärr helt p.g.a. medicinen vilket är jobbigt eftersom jag lever i ett förhållande. Men en kompis till mig som är psykiatriker berättade för mig om ett tips hon från en patient.  Hon kunde i egenskap av läkare inte rekommendera det, men jag testade tipset och det fungerar för mig. Jag skippar medicinen någon gång i måndaden (inte när besvären är som värst, förstås!!) och då gäller det att maken är på alerten! Lusten och förmågan till orgasm kommer tillbaka ungefär ett dygn efter utebliven medicin.

En läkare jag fått kontakt med menar att besvären kommer att försvinna ungefär ett år efter att mensen upphört. Han uttrycker det som att jag är ”allergisk” mot hormonförändringar, och så länge jag har det kommer jag att ha pmds. Det hjälper mig att se fram emot menopausen som vanligtvis brukar ses som något negativt. Jag har börjat få oregelbunden mens nu, så jag tror att den börjar närma sig. Problemet med det är att även humörsvängningarna blir oregelbundna och svåra att förutse, men medicinen tar ju numera udden av dem.

Svårast har varit att barnen fått leva med en mamma som emellanåt varit ett monster. Jag har ibland missat att ta medicinen i tid (en anledning till att ta den varje dag!!) med trista följder. Jag vet inte men hoppas ju att de förstått och tagit till sig av förklaringarna. Jag har bett min man att vara behjälplig och ta samtalet med barnen direkt i händelse av utbrott.

Jag är glad och tacksam för att du använder ditt kändissskap till att sprida kunskap om pmds. Hade jag haft tillgång till den här informationen för 20 år sedan hade jag och min familj antagligen sluppit en hel del lidande. Så tusen tack för det!

Ps! Min sambo för 20 år sedan blev sedemera min man och vi har tacklat det här tillsammans vilket har varit en stor hjälp.